inte hur jag skulle säga att jag var rädd”, erkände han. ”Så jag började laga hennes soppa.”
Jag tittade på honom.
”Men varför sa du att jag måste äta upp allt?”
Han såg generad ut.
”Mamma brukade alltid säga så. Jag tror att jag bara upprepade hennes ord.”
Jag förklarade att hans beteende hade gjort mig orolig.
Han tog min hand över bordet.
”Förlåt. Jag ville ge dig trygghet, men jag förstår att jag gjorde tvärtom.”
Den trettioåttonde kvällen blev annorlunda
Nästa kväll när klockan närmade sig 19:14 satt vi redan tillsammans vid köksbordet.
Gardinerna var fortfarande öppna.
Daniel hade lagat soppan, men den här gången hade jag hjälpt honom.
Vi hade hackat svampen tillsammans och skrattat åt att han alltid skar potatisen i alldeles för stora bitar.
När klockan slog 19:14 tittade han mot fönstret.
”Ska jag dra för gardinerna?”
Jag skakade på huvudet.
”Inte i kväll. Det är
Comments