märkvärdigt.
Men det fanns ytterligare en anteckning.
”Dra för gardinerna så att kvällen får vara vår egen. Låt världen vänta en stund.”
Plötsligt förstod jag varför Daniel gjorde som han gjorde.
Åtminstone trodde jag det.
När Daniel kom hem ställde jag frågan
Han hittade mig sittande vid köksbordet med anteckningsboken framför mig.
Först såg han förvånad ut.
Sedan sjönk hans axlar.
”Du hittade den”, sa han tyst.
Jag nickade.
”Varför berättade du ingenting?”
Han satte sig mittemot mig.
Under några sekunder sa han inte ett ord.
Sedan berättade han att han hade varit livrädd när jag låg på sjukhuset.
Trots att läkarna varit försiktigt optimistiska hade han inte kunnat sluta tänka på vad som skulle hända om jag inte kom hem.
När jag väl återvände hade han velat göra något som fick oss båda att känna oss trygga.
Han hade kommit att tänka på sin mammas gamla tradition.
”Jag visste
Comments