till förskolan och personer som kunde hämta barnen vid behov.
Daniel hade också ändrat sina arbetstider för att kunna vara hemma mer.
Det gjorde mig glad att de fått bättre stöd.
Men samtidigt var det svårt att acceptera att jag inte längre hade samma självklara plats i deras liv.
Tidigare hade Sara ringt mig nästan varje dag.
Nu hördes vi mer sällan.
När jag frågade om barnen behövde passning tackade hon ofta nej.
Hon var fortfarande vänlig.
Hon bjöd fortfarande hem oss.
Men hon bad inte längre om hjälp.
Och jag började förstå skillnaden mellan att vara välkommen och att vara någon som en annan människa vågar förlita sig på.
Ett oväntat samtal från mitt barnbarn
Ungefär en månad senare ringde min telefon.
Det var Saras äldsta dotter, Emma.
Hon hade fått låna sin mammas telefon.
“Hej mormor!”
Jag blev så glad att höra hennes röst.
“Hej älskling! Hur mår
Comments